1968

”Herr Nilsson kan åka hem nu”
orden ekar mot golvet
de faller
men landar inte av tyngden utan fastnar i spänningen mellan orsak och verkan
tvärs över gården
stormsteg / slutsteg
tysta
varliga
kliv
en mil neråt älven
nån kilometer upp till byn
tysta hus längs marken
jorden
ingen märkvärdig syn
spridda som för vinden
som blåst de dit de är
där, du ser: första huset på vänster hand
kristna ekon
gravida rum
så övervänt att
en gång flängde brädorna runt kroppen
sen stannade, stelnade grunden i bygden och dog
ligger där och väger som moln som kryper över skyn
nån kilometer över byn
det ligger minnen i dungarna
där det putsats och grävts
slåttern andas en fornstor salut till förlegade bruk
dagar då svetten stillat hungern
då liens slag var ditt bröd
släktens garn väver ryktbara kämpar med spjut och sandaler
i diken med spadar
han böjer sig sakta
ett knutet träd som med tiden har växt sig unikt

kisa med ögonen
ser du honom
gula bräder vid hans fötter
fuktigt virke mot en grund av betong
långa tysta veckor
ingen spalt för hans ångest, förenklad och bar
lungorna drar ihop sig till ett djupare bloss
snabba fötter på hallmattan
en grepe som slinter
några dagar till
om hostan släpper
ett ögonblick av mättnad
en andningspaus
när plogen driver obehindrat bakom honom
det går en vecka
någon skrattar gott åt en lyckad kommentar
en av flickorna går ensam ner till vägen för möta en syster som själv slipper samma sträcka
på morgonen dödar han en råtta med sin träsko vid lagårn på tio meters håll