Snövit Och De Sju Dvärgarna

Spegel, spegel på väggen där,
säg mig vem som skönast i landet är?

Det fanns en gång för länge sen
en flicka så skön som en vårbris
(och hon hette Snövit).
Hon levde i ett gammalt slott
med sin styvmor som inte var snäll
(Snövit var för vacker):
hon hade hår så mörkt som kol
och hennes hud var vit;
det fanns ej nån som var så skön som hon

För Snövit var vackrast i hela sitt land,
men styvmodern var svartsjuk och hon bad en man
att döda sin dotter, men Snövit försvann
och flydde sen till sju små dvärgars hus
(Toker, Butter, Kloker, Blyger, Trötter, Glader... tjooo! Prosit!)

Hon städade, hon diskade,
när dvärgarna jobbade hårt
(i en liten gruva),
och Snövit hon var lycklig nu
tillsammans med dvärgarna sju
(Snövit, hon var vacker).
Men styvmodern, som klädde ut sig,
hon kom på besök,
och Snövit smakade på hennes frukt

För Snövit var blåögd och tänkte ej på
att någon vill göra illa henne så,
hon åt utav äpplet som gumman då gav
och strax därefter låg vår Snövit död.

När dvärgarna kom hem den dagen
fann de att Snövit var död.
De grät av saknad många dar
och satt bredvid kistan där hon låg.
Men ridandes, det kom en prins
upp på en häst så vit;
han Snövit tog uti sin famn
och kysste henne ömt.

Och Snövit, hon vaknade upp ur sin sömn,
och solen sken på himlen, alla dvärgar sjöng.
För prinsen, prinsessan och sagan som blev sann
uti ett lyckligt fjärran land